fannywood

MEN JAG ÄR DÅ INGEN POJKE SÅ JAG FÅR GRÅTA HUR MYCKET JAG VILL.
JAG SAKNAR JENNY. DIN SOLSTRÅLE. JAG SAKNAR DIG.

har även lite ont i huvudet utav all tandgnissling [eller är det bara en ond illusion min grönögde tandläkare byggt upp?]
what so ever, så är jag extremt osocial i dessa tider. vad har hännt med mig? liksom, haha.
jag älskar människor, och några utav dem älskar faktiskt mig.
det är taskigt att hålla på som jag gör.

är jag egoistisk, lat, ensam, förbryllad?
eller en dålig kompott utav allting, antagligen är jag väll det.
jag kan inte fortsätta. usch.

boys do cry, förresten.
det är fint när killar gråter, eller, män. jag älskar när biffiga håriga män tar till liparfasoner.
det är så mäktigt och vackert, man känner mycket mer medlidande en när, för exempel, sönderlipade Susan
skvätter [inget ovanligt] i desperate Housewifes. Rent utasgt suckar kvinnliga eliten när hon gör det.
visst, man kan väll ha lite hormoner, men snälla det finns en gräns.
stackars mike och julie. geeeezzzz.

puss & hej.
[fortfarande pepp inför fotbollen. mhm]